FN uppmärksammar Världsflyktingdagen den 2025 den 20 juni. Det globala landskapet när det gäller orsaker till att människor drivs på flykt befinner sig i förändring.
Medan krig, förföljelse och politisk instabilitet fortfarande är de främsta orsakerna till tvångsmigration, tvingar klimatrelaterade katastrofer (såsom översvämningar, torka, skogsbränder och stigande havsnivåer) i allt högre grad människor från sina hem.
Enligt en ny rapport från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) tvångsförflyttades 123 miljoner människor eller blev statslösa förra året. Medan väpnade konflikter i Ukraina, Sudan och Mellanöstern dominerar den allmänna uppmärksamheten, accelererar klimatrelaterade händelser fördrivningar på mindre synliga – men inte mindre skadliga – sätt.
I Koukou-regionen i Tchad inträffade den värsta översvämningen på mer än 50 år och hade stor inverkan på flyktingläger och värdbyar. I Somalia har långvarig torka utlöst intern fördrivning i redan bräckliga regioner. Samtidigt förbereder låglänta Stillahavsöar som Tuvalu och Kiribati sig för långsiktig befolkningsförflyttningar då stigande havsnivåer hotar att utplåna hela samhällen. Därför är dessa mönster av fördrivning också nära kopplade till kampen mot klimatförändringarna och FN:s globala mål för hållbar utveckling.
En ofullständig rättslig ram
Människor som fördrivits över gränser på grund av klimatkatastrofer kvalificerar sig för närvarande inte som flyktingar enligt internationell rätt. Flyktingkonventionen från 1951 ger skydd till individer som flyr förföljelse, men inte de som undkommer miljökatastrofer. Som ett resultat hamnar klimatfördrivna individer ofta i en juridisk gråzon: de kan vara i behov av säkerhet, men de är inte formellt erkända eller har rätt till flyktingskydd.
UNHCR har gjort klimatåtgärder till en strategisk prioritet i sin planering för 2025. Organisationen arbetar med system för tidig varning, klimattålig infrastruktur och stöd till fördrivna befolkningsgrupper i högriskområden. Det finns dock ingen bindande internationell mekanism för att säkerställa skydd för människor som tvingas korsa gränser på grund av klimatrelaterade faror.
Nordiskt engagemang
De nordiska länderna har erkänt det växande miljötrycket som bidrar till tvångsförflyttningar. I ett gemensamt ministeruttalande i maj 2024 bekräftade de sitt engagemang för att hantera den ”trefaldiga planetära krisen” som klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och föroreningar innebär, och betonade behovet av ett starkare globalt samarbete genom FN:s miljöskyddsorgan (UNEP).
Trots dessa ansträngningar erkänner inget av de nordiska länderna för närvarande klimatrelaterad tvångsförflyttning som asylskäl, vilket återspeglar en bredare global tvekan att omdefiniera de rättsliga kategorier som ligger till grund för internationellt skydd.
Att ompröva skydd i ett föränderligt klimat
I takt med att klimatrelaterade flyktingar ökar, sätter det ett växande tryck på system som aldrig utformats för att hantera miljöfaktorer. Individer och samhällen flyttar redan för att undkomma olevbara förhållanden, men många gör det utan erkännande eller skydd enligt nuvarande rättsliga ramar.
Denna klyfta mellan globala realiteter och institutionella åtgärder är inte längre teoretisk. Den utvecklas i realtid, över gränser och regioner. Att ta itu med konsekvenserna av klimatflyktingar kommer att kräva fortsatt internationell uppmärksamhet – inte bara inom humanitära insatser och riskreducering, utan även i hur globala skyddssystem definierar och reagerar på själva flyktingarna.
Världsflyktingdagen erbjuder en möjlighet att reflektera över hur flyktingar förändras – och om befintliga verktyg är utrustade för att möta den förändringen. I takt med att drivkrafterna bakom rörlighet utvecklas, måste också förståelsen för vem som behöver skydd och vad som bör utvecklas.