Louise Arbour: Internationella kvinnodagen – lagstiftning och diskriminering av kvinnor

Samtidigt som vi förbereder oss för att fira den internationella kvinnodagen på lördagen och de framsteg som gjorts för kvinnors rättigheter världen över, får vi inte glömma den omfattande diskriminering som kvinnor möter både juridiskt och i praktiken, direkt och indirekt överallt i världen.

Tidningsrubrikerna och den allmänna opinionen tenderar att fokusera på kvinnlig könsstympning, domar i våldtäckts fall, sexuellt slaveri och annan förnedrande behandling. Men det är den mindre uppenbara diskrimineringen som ofta även godkänns i lagen som tvingar miljoner kvinnor att dagligen leva med stora påfrestningar och stort lidande. Diskrimineringen fördöms försiktigt och rutinmässigt men noteras sällan på den internationella agendan.

En nyligen utgiven rapport betonar att diskrimineringen pågår ständigt trots att kvinnors rätt till lika behandling är fastställt i flera internationella överenskommelser, i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i FN:s stadga och i konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW).

Detta spektrum av normer kompletteras av regionala människorättsavtal och nationell lagstiftning och under dessa är stater är skyldiga att anta och tillämpa effektiva åtgärder för att se till att kvinnors rättigheter respekteras och diskriminerande lagstiftning avskaffas.

Hela 187 stater har accepterat CEDAW vilket tyder på ett så gott som universellt godkännande av normerna.  Men de seglivade lagarna och traditionerna som gör kvinnor till andra klassens medborgare målar en annan bild.  Det är talande, att flera stater har utnyttjat sin möjlighet att reservera sig mot delar av CEDAW vilket ger dem möjligheten att till exempel skjuta upp beslut att anta vissa regler. CEDAW är de facto den internationella konvention som innehåller flest reservationer. 

Det är inte särskilt överraskande att de flesta problem som stater har, har att göra med kvinnors privatliv. I många länder begränsas kvinnor möjligheter att äga land eller fastigheter och kvinnors arvsrätt begränsas.  I flera fall beviljas barns nationalitet eller medborgarskap enbart genom den manliga släkten. Kvinnor hindras att röra sig fritt i länder där de är tvungna att vara under manlig uppsikt. Brist på lagstiftning låter ofta våldtäckt eller våld mot av kvinnor gå ostraffat.

Ser man till verkligheten på regionnivå är det också oroväckande. Några normativa strukturer har skapats på basen av CEDAW men det finns stora brister både i tolkningen och i tillämpningen av dem.

I Latinamerika har man infört en av de mest progressiva och nytänkande regionala lagstiftningen för att skydda kvinnor. År 1994 införde man till exempel den första människorättskonventionen som fokuserade på våld mot kvinnor. Men tio år efter att konventionen antogs rapporterar Amnesty International att situationen för kvinnor i regionen inte alls hade förbättrats nämnvärt på grund av att staterna inte levde upp till sina åtaganden.

Trots att den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i Afrika har ratificerats av en stor mängs länder, är diskriminering, människohandel, könsstympning och våld fortsättningsvis ett stort problem.

Asien, den tätast befolkade kontinenten, har de mest varierande resultaten gällande kvinnors rättigheter. Där verkar bland annat flera mycket aktiva kvinnokommissioner och ny lagstiftning i Indien har förbättrat kvinnornas situation. Men mycket återstår att göra, framförallt för att implementera och formulera viktiga lagar gällande till exempel människohandel.

Trots att Europa har ett omfattande människorättsarbete och en brev nationell och regional rättsvetenskap återstår det mycket arbete för att förbättra situationen för kvinnor. En brittisk jämlikhetskommission noterade nyligen att om utvecklingen fortsätter som den gör nu kommer det att ta 200 år innan parlamentet i Storbritannien har lika många manliga och kvinnliga representanter. Till och med i Norge, ett land som ständigt toppar FN:s listor för människliga rättigheter, visar på skillnader i lönenivåer och tillgång till arbete mellan könen.

Det är uppenbart att förtrycket och det faktum att kvinnor inte blir hörda eller ger en reell möjlighet bidrar lika mycket till diskrimineringen av kvinnor som bristande lagstiftning gör. Kombinationen av alla dessa faktorer gör att 70 procent av de fattiga i världen är kvinnor, två av tre barn som inte går i skola är flickor och att kvinnor endast äger två procent av världens landtillgångar. Reell jämlikhet förutsätter att internationella överenskommelser följs både på papper och i verkligheten. Det minsta stater bör göra är att se över, förbättra och avskaffa diskriminerande lagstiftning samt ta it med de negativa följder de har för kvinnor.

Utan ett sådant politiskt initiativ och finansiella resurser kommer det inte att ske någon förändring, trots att det är på tiden. Stater måste bevisa att de är beslutna att öka kvinnors delaktighet så att de kan kräva och åtnjuta sina mänskliga rättigheter och därmed bidra till allas välmående.

Av FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter Louise Arbour