Juni 2014 – Åsa Andersson från Sverige är expert på internationella utvecklingsfrågor med mer än 20 års erfarenhet av gällande folkhälsa, politisk analys, intressearbete och partnerskapsfrågor med UNAIDS, Unicef och UNESCO. Hon har även arbetat med bilaterala och icke-statliga organisationer. För närvarande arbetar hon för FN:s befolkningsfond UNFPA i Sydafrika som regional programkoordinator och arbetar med hiv-frågor och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i södra Afrika.
Hur började du arbeta för FN?
Jag sökte en tjänst som Sida finansierade genom FN:s Biträdande handläggarprogram som en ‘Junior Professional Officer’, JPO, på UNESCO i New Delhi, Indien. Det var nästan 20 år sedan, 1995.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut på UNFPA?
Sedan januari 2012 har jag jobbat som projektledare för ett regionalt program finansierat av EU och SIDA (Styrelsen för internationell utvecklingssamarbete), som täcker 7 länder i Södra Afrika. Programmet har som mål att hjälpa medlemsstaterna att 
stärka sina hälsosystem, speciellt så att de kan erbjuda en integrerad sexuell och reproduktiv vård samt vård för hiv-smittade. När hiv-epidemin var som värst under 90-talet, satte man upp vertikala system, men idag när hiv börjar behandlas som en kronisk långtidssjukdom och vi ser likheterna med andra sexuellt överförbara sjukdomar eller generell mödravård, måste vi stärka hälsosystemen för att kunna erbjuda en bättre allomfattande vård. Som projektledare har jag det övergripande ansvaret för att planera, följa upp både projektresultat och budget, samt rapportera och utvärdera programmet.
Jag tillbringar dagen mest framför datorn och kommunicerar med mina 7 projektteam eller övriga kolleger inom och utanför FN. Jag svarar på frågor, analyserar eller utvecklar fackinformation om projektet eller arbetsområdet i helhet, tar fram kommunikationsmaterial, läser och skriver rapporter, etc. Jag reser ca en gång i månaden, och då besöker jag antingen projektländerna, utbildar eller deltar på möten och konferenser.
Du har arbetat inom många olika delar av FN-systemet, i olika länder och situationer. Vilken har varit din största utmaning?
Du har rätt, jag har jobbat med många frågor inom folkhälsa, jämställdhet och rättigheter inom fyra olika FN-organ och med olika länder i södra Asien och södra Afrika. Det som har berört mig och kanske upprört mig mest har varit när jag arbetat med frågor kring människohandel, speciellt för sexuella ändamål. Det kändes väldigt svårt, eftersom det handlade om hemska övergrepp, stora tragedier och så många djupt rotade problem som man måste försöka lösa. Men att jobba med utvecklingsfrågor överhuvudtaget är komplext och fyllt med utmaningar.
Medför du något särskilt nordiskt eller svenskt drag i ditt arbete?
Jag hoppas det. Jag hoppas att mina svenska värderingar om jämställdhet, rättvisa och solidaritet gör mig till en god medarbetare. Jag önskar även att min erfarenhet av vår platta organisationskultur, vår betoning på vikten av att samarbeta, beslutsfattande och konfliktlösning genom konsensus bidrar till en bättre arbetsmiljö.
Det är 20 år sedan handlingsplanen som antogs i Kairo. Vilka är enligt dig de största framstegen inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) vi sett under dessa 20 år?
Mycket positivt har skett de senaste 20 åren. Mödradödligheten har halverats (med 47%). Många fler barn går i skolan, framför allt flickor. Färre unga flickor föder barn och många fler länder (158) har förbjudit barnäktenskap. Befolkningstillväxten har också dämpats.
Vilka är dina tankar om SRHR och dess plats i de nya utvecklingsmålen som kommer att lanseras efter millenniemålens deadline 2015?
Jag är ganska övertygad om att SRHR kommer finnas med, men förmodligen inte som ett enskilt mål men under ett övergripande hälsomål, och förhoppningsvis under ett ungdoms- och/eller kvinno- & jämställdhetsmål. Ӓven om mycket har hänt de senaste 20 åren, så kommer vi inte uppfylla det femte millenniemålet om förbättrad mödrahälsa, så det är mycket kvar att göra.
Vad ser du som den största utmaningen för UNFPA:s arbete med SRHR-frågor idag?
Att nå de allra fattigaste och mest marginaliserade, så att vi försäkrar att ALLA människor oavsett kön, ålder, etnicitet, språk, sexuell läggning, religion, funktionshinder, etc. har tillgång till god sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Jag tror att vi även i framtiden kommer behöva bevaka och se till att alla människor har tillgång till SRHR. Ӓven om vi lyckats göra framsteg kring t ex. reproduktiva rättigheter, så har vi fortfarande lång väg att gå innan alla människor åtnjuter sexuella rättigheter. Vi möter även framtida demografiska utmaningar och möjligheter med en mycket ung befolkning i Afrika och en växande äldre befolkning i utvecklade länder som vi måste ta hänsyn till.
De åsikter som uttrycks i denna artikel är helt Åsas egna.
