Månadens nordiska profil: Olav Kjørven

OlavKjorven/UNPhoto

OlavKjorven/UNPhoto

Olav Kjørven från UNDP avslutade en lång dag i Bryssel med en visit till FN-huset för att berätta om sitt arbete: UNDP:s utvecklingsrapport, 2013 Human Development Report- Rise of the South och post-2015 utvecklingsagendan. Innan Kjørven blev headhuntad av Mark Malloch Brown, den förra UNDP chefen, jobbade han som statssekreterare för internationella utvecklingsdepartementet för Norska staten, vilket han säger att han trivdes bra med. Olav Kjørven ombads att ansöka till UNDP:s position vid Miljö- och energiavdelningen . Åtta år senare är han biträdande generalsekreterare och leder UNDP:s utvecklingskontor.

 Finns det något som en typisk arbetsdag för dig? Och i så fall, hur ser en sådan ut?

Vanligtvis har jag flera möten där vi bestämmer om agendan och gör andra beslut. Efter det går jag över gatan där det ”riktiga” FN finns: länderna, för att diskutera och rådslå i olika frågor, till exempel presenterar jag UNDP:s idéer och länderna väljer att lyssna eller inte göra det.

Jag försöker fokusera så mycket som möjligt på det riktiga arbetet, det vill säga förespråka politik som vi tror gynnar utveckling. Jag reser mycket och spenderar ungefär en fjärdedel av min tid resandes. Jag besöker länder där UNDP arbetar, huvudstäder i Norr och träffar partner och försöker övertyga dem att UNDP är en bra organisation värd att investera i.

Vilka är de tre avgörande faktorerna som märktes i framgångshistorierna för utveckling i 2013 Human Development Report?

Tre aspekter hade en stor inverkan på mänsklig utveckling. För det första att staten har en konkret utvecklingsplan i stället för en laissez-faire attityd. Det betyder investering i människor, investering i hälsa och skolning, investering i långsiktig industripolitik och teknologi. För det andra, medvetna ansträngningar för att ta del i den globala handeln. Och för det tredje innovation inom socialpolitik. Dessa aspekter har visat sig allt mer betydande för utveckling inom de senaste 10 åren.

I början av månaden var det 1000 dagar kvar till deadlinen för millenniemålen. Vad är den mest imponerande utvecklingen du sett under programmet?

För ett år sedan reste jag och några kolleger från FN-organ till Etiopiska inlandet i Amhara regionen. Regionen är mycket fattig och majoriteten av befolkningen hade inte ens skor på sig. I vissa samhällen hade man nyligen byggt upp hälsostationer där lokala kvinnor jobbade som hade fått skolning i grundläggande hälso- och sjukvård. Kvinnorna var troligtvis av den första generationen som lärt sig läsa och skriva. Dessa sköterskor jobbade dag in och ut för att hjälpa och vårda sjuka människor. Som utfall av detta började mödradödligheten och barnadödligheten minska (millenniemål nummer 5 och 4). Det hade skett framsteg för minskning av tuberkulos och HIV/AIDS (millenniemål 6) och projektet hade ökat på jämställdheten (millenniemål 3).
Det som var mest imponerade var att byborna kunde räkna upp de åtta millenniemålen och visste att de hade globalt stöd bakom sig. Därför är det också viktigt att ha en plan för tiden efter 2015. Utan globala mål sviker vi dessa kvinnor och det vore en katastrof för det globala samhället.

När post-2015 utvecklingsagendan tar slut år 2030, vilka frågor är mest troligen lösta då?

Jag hoppas verkligen att vi uppnått de millenniemål som inte uppfylldes till 2015 vid det skedet. Det är inte omöjligt att utrota hunger till år 2030, men, och detta är ett stort men, det finns vissa problem. Vi kommer inte att kunna tackla dessa problem om inte vi först söker lösningar för miljöförstöring, klimatkrisen och den ökade inomstatliga ojämlikheten. Vi måste även förbättra servicekvaliteten och regeringskvaliteten i många länder och dessutom säkra fred i länder som genomgår eller nyligen kommit ur konflikter och kaos. Det är i dessa länder som vi ser minst framsteg i fråga om millenniemålen. Vi måste inkludera dessa problem i agendan efter millenniemålen.

Tror du de Nordiska länderna har någon speciell erfarenhet eller expertis som kan bidra till förhandlingarna för post-2015 utvecklingsagendan?

Absolut. De Nordiska länderna skall vara nöjda med det de bidragit med för utvecklig under de senaste 40 åren. Allt har inte fungerat som planerat och pengar har gått till spillo, men som man ser i den senaste utvecklingsrapporten har, utvecklingssatsningar fungerat bra i en stor majoritet av utvecklingsländerna, till och mer bättre än planerat. Utvecklingssamarbete har spelat en stor roll, trots att detta inte är den enda faktorn.

De Nordiska länderna skall fortsätta sitt engagemang utöver 2015 eftersom de kan bidra med stöd. Enligt Human Development Index är även de Nordiska länderna de mest jämlika inom statens gränser. De är solidariska samhällen, i relation till många andra länder och förser mycket utvecklingssamarbete. Jag tror det finns ett sammanband mellan dessa: solidaritet och viljan att stöda länder som inte är lika lyckligt lottade.

Vilken är den största utmaningen för dig i din karriär inom FN?

Att få saker till stånd i en komplex miljö. Byråkrati inom stora organisationer gör ibland det svårt att nå överenskommelser. Dessutom är det en mellanstatlig organisation, så även om något stöds i organisationen är det medlemmarna i FN som måste nå överenskommelse. Och detta sker inte alltid.

Men då vi når överenskommelse är inverkan enorm, som för millenniemålen. Det är tungt och resultat nås inte över en natt, men plötsligt ser man omvandling i flera länder samtidigt, och man vet att man hade en liten andel i det som händer, och det gör allt värt jobbet.

Du har jobbat med utvecklingsärenden i mer än 20 år, var får du din energi från?

Jag tror energin kommer från en djup övertygelse från barndomen och ungdomen, att vi har en skyldighet och möjlighet att påverka för att göra det bättre i världen. Det är något som är både möjligt och värt att göra. Jag tror denna naiva övertygelse ger energi och envisheten att fortsätta jobba.