Skall fattiga länders skuld-avskrivningar betalas med biståndsmedel? Det är frågan som behandlas vid ett seminarium i Malmö idag, arrangerat av Svenska FN-förbundet, skriver Aleksander Gabelic, förbundets ordförande i en debatt artikel i Sydsvenska Dagbladet 18/1 2007
Den 14 december förra året beslutade den nya majoriteten i riksdagen, utan förvarning och utan förankring, att svenska biståndsmedel hädanefter skall användas för att skriva av fattiga länders skulder till den rika världen. Genom att sätta av 1,5 miljarder kronor till skuldavskrivningar har regeringen svikit löftet att behålla enprocentsmålet för biståndet.
Skuldavskrivning är i sig positivt. För många fattiga länder, främst i Afrika, har skuldbördan utvecklats till en fälla som är omöjlig att ta sig ur. Internationella valutafonden och Världsbanken lade 1996 fram ett förslag på hur skuldbördan för världens fattigaste länder skulle kunna skrivas ner till en mer hanterbar nivå. Enligt Världsbankens definition kan 42 länder, varav 33 i Afrika, komma ifråga för skuldavskrivningar. I mars 2006 hade 29 av de 42 länderna faktiskt fått skuldlättnad, men bara sex länder har idag kommit ner till en hållbar skuldnivå.
En del av problemet handlar om alltför optimistiska kalkyler från IMF och Världsbanken, en annan om att skuldavskrivningarna är för dåligt tilltagna. Flera av de fattigaste länderna söder om Sahara lägger ut mer pengar på skuldbetalningar än på hälsovård och utbildning.
Att regeringen beslutat att använda biståndsmedel till skuldavskrivningar innebär att man, trots talet om att enprocentsmålet skall fortleva, i praktiken minskar den reguljära biståndsbudgeten. Det betyder i sin tur att projekt som skall främja god samhällsstyrning, utbildning och demokratisk utveckling riskerar att komma på undantag.
Att OECD:s biståndskommitté, Dac, anser att skuldavskrivningar kan räknas som bistånd innebär inte att så måste vara fallet. Fattiga människor skall inte behöva bli lidande för oförsiktig kreditgivning till oberäkneliga makthavare för flera decennier sedan.
Under 1970-talet fick svenska företag exportkreditgarantier för att investera i diktatorn Mobutos Kongo-Kinshasa. Garantierna har förfallit. Exportkreditnämndens fordringar skall inte avskrivas med biståndsmedel, utan måste finansieras med andra medel. Goda exempel finns. Norge har till exempel avstått från att ta medel för skuldavskrivningar ur biståndsbudgeten.
Ytterligare ett problem med dagens skuldavskrivningsinitiativ är det bristande deltagandet av folkliga rörelser i de länder som berörs. Det civila samhället – allt från kyrkor till fackföreningar och politiska rörelser – bör ha inflytande över den process som idag nästan uteslutande drivs av de rika länderna och de finansiella institutionerna.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har betonat vikten av ett effektivt bistånd. Där är vi överens. Samarbetsavtal och regelverk måste utformas för att stävja korruption och resursslöseri – och se till att biståndsmedel kommer fattiga människor till del.
Slutdatumet för FN:s millenniemål om bland annat halverad fattigdom är nu bara knappt nio år borta. Sverige borde som stor biståndsgivare och aktivt FN-land i högre grad utgöra en tydlig röst och en länk mellan fattiga och rika länder.
Vi efterlyser en mer aktiv svensk skuldavskrivningspolitik och ett samtal om utvecklingspolitiken. FN-förbundet och Malmö utrikespolitiska förening ger sitt bidrag genom ett öppet seminarium i Malmö idag.
FN-förbundet har uppmanat regeringen att inta en mer human och generös inställning till finansiering av fattigdomsbekämpning och insatser för att stärka jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Om inte så sker riskerar en bibehållen hög biståndsnivå att bli ett slag i luften.
För världens fattiga: ge skuldlättnader, men inte på bekostnad av biståndet.
ALEKSANDER GABELIC
