Fyra år sedan drabbades Islands utrikesminister Ingibjörg Sólrún Gísladóttir av ett sjukdomsanfall precis innan en paneldebatt om kvinnor och utveckling i ramen av FN:s generalförsamling. Då hon undersöktes av läkare, upptäckte de en hjärntumör, som till all lycka var godartad. Resultatet blev ändå en lång sjukledighet och avsked av den politiska arenan. Då höstens program sätter igång och FN:s generalförsamling är mitt uppe i sitt sammanträde, är Gísladóttir inte bara fullt återställd – hon är tillbaks vid FN med i en helt annan egenskap: som regional chef för Afghanistan, ansvarig för precis det ämne hon skulle ha diskuterat år 2008: kvinnor och utveckling.
Din senaste officiella tjänst var som Islands utrikesminister och det var i denna egenskap du adresserade generalförsamlingen. Nu är du FN-personal ute på fältet. En sådan vändning är ganska ovanlig – hur kommer detta sig?
Det var ganska logiskt att jag skulle använda mig av min erfarenhet av inrikes- och utrikespolitik i FN:s –eller någon annan internationell organisations – tjänst. Dessutom är UN Women ett av de nyare organen och det är viktigt att vi lyckas. Jag ville delta i utformningen av UN Women och se om det kunde vara möjligt att skapa en enhet som skulle bibehålla den energi medborgarorganisationer ofta har, samtidigt som man tar upp formella procedurer som tillkommer en institution.
Vilken är din och UN Womens roll i Kabul?
Det är ett arbete under process eftersom UN Women lanserades så sent som 1 januari 2011. Som alla FN-organ är vår roll att stödja och bistå myndigheterna i implementeringen av internationella fördrag och skyldigheter, vilket i vårt fall alltså gäller könsjämlikhet. Afghanistan har omarbetat en stor del av sin lagstiftning för att i större utsträckning gynna kvinnor, men att verkställa dessa lagar är en annan sak. Vår roll är alltså att stödja och koordinera FN-enheterna på fältet eftersom de alla är ämnade att arbeta för mäns och kvinnors jämlikhet. Vi arbetar också tillsammans med olika medborgarorganisationer för att öka myndigheternas och allmänhetens medvetenhet om den svåra situationen så många kvinnor befinner sig i, och den effekt det har på samhället – och hur vi kan ändra på det.
Fotgängare i din egen hemstad Reykjavik chockerades nyligen av kvinnor klädda i burka mitt på stadens livligaste affärsgata. Ser de afghanska kvinnorna burkan som en symbol för förtryck, som kvinnor väst gör?
Inte på samma sätt och det är självklart att ingen chockeras eftersom den är så vanlig. Burkan är inte nödvändigtvis ett tecken på förtryck, men det är alltid ett tecken på att kvinnan som bär den inte är självständig och att hon inte har någon roll att spela som individ. Hon kan ha en viktig ställning inom familjen men för den yttre världen har hon ingen betydelse. Hennes individualitet och personlighet har påverkats.
Har det skett märkbara framsteg för större jämlikhet i Afghanistan sedan talibanerna drivits bort?
Låt oss säga att det skett anmärkningsvärda förändringar som i vissa fall är mätbara. 3 miljoner flickor går nu i skola och kvinnorna utgör 28 % av riksdagsledamöterna. Kvinnorna har blivit medvetna om sin svåra belägenhet och är mer benägna att kämpa för sina rättigheter än tidigare. Emellertid måste man minnas att 80 % av alla vuxna kvinnor är analfabeter och 57 % av flickorna gifts bort före de fyllt 16. Mycket arbete återstår och situationen är väldigt delikat.
Det internationella samfundet väntas minska sin närvaro i Afghanistan under de kommande åren. Är du rädd att detta skall leda till bakslag i jämlikhetsfrågan?
Ja, visst har vi all orsak att vara oroade. Kvinnorna i Afghanistan behöver internationellt stöd – både politiskt och ekonomiskt. Både kvinnor och män delar oron för framtiden. 2014 kommer att vara en vändpunkt med presidentval och tillbakadragandet av de internationella styrkorna. Människor är rädda att det kan komma att leda till inbördeskrig, vilket skulle vara en katastrof, eller till att talibanerna återvänder. Kvinnorna är därför inte så optimistiska, men det är av största vikt att vi använder den tid vi har för att uppnå största möjliga framsteg. Afghanistan kommer att dra fördel av kvinnors ökade egenmakt även om vi skulle tvingas bevittna ett tillfälligt bakslag.
I ett nötskal:
Ingibjörg Sólrún Gísladóttir, född 1954, är chef för UN Women:s avdelning i Afghanistan sedan oktober 2011. Hon fungerade som Islands utrikesminister 2007-2009 och ledare för socialdemokratiska förbundet 2005-2009.
Hon påbörjade sin politiska karriär som en av grundarna av kvinnolistan, ett parti hon representerade när hon satt i Reykjavik’s kommunfullmäktige från 1982 till 1988. Hon representerade också partiet i det nationella parlamentet mellan 1991 till 1994. Hon var Reykjaviks borgmästare från 1994 till 2003.
