16.4.20152015 – Till slut stängde även den lokala polisstationen sin dörr.
Invånarna i aboriginsamhället Oombulgurri i norra Australien hade redan under några månaders tid sakta men säkert sett all service i byn förtvina. Först försvann butikerna, och människorna kunde inte längre köpa varken mat eller andra förnödenheter. Sedan försvann skolan och kliniken. Efter det stängdes elektriciteten och vattnet av.
Stella Albert, aborigin och sjubarnsmor, var en av de sista att lämna byn.
”Jag trodde alltid att jag skulle leva mina pensionärsdagar i Oomby, men så blev det inte”, säger hon i en intervju med australiensiska nyhetskanalen ABC. ”Jag var olycklig och grät då vi lämnade vårt hem. Vi har fortfarande lite saker kvar i vårt hus.”
“Livsstilsval”
Sedan 2011 har Oombulgurris historia, precis som dess öde hus, mest samlat damm och sakta fallit i glömska. Men sedan hände något som gjorde att historien dök upp på nytt, mest på grund av att människor är rädda för att den kommer att upprepa sig.
Västra Australiens regering utlyste i slutet av förra året att 150 av delstatens mest avlägsna aboriginsamhällen skulle läggas ned. Den federala regeringen har ytterligare minskat på det ekonomiska stöd som tidigare möjliggjorde samhällenas överlevnad, vilket nu gjort dem ”icke-livsdugliga”, som statens premiärminister Colin Barnett uttryckte det.
Debatten hettade till ytterligare då premiärminister Tony Abbott försvarade statens beslut den 10:e mars. ”Vad vi inte kan göra är att evigt subventionera livsstilsval om dessa livsstilsval inte leder till det fulla deltagandet i det australiska samhället som alla borde ha”, sade han.
Premiärministerns tolkning om att ursprungsbefolkningar som bor på sina traditionella områden har gjort ”livsstilsval”, blev inte populär. Kritiker poängterade att den självutnämnde premiärministern för ursprungsbefolkningars angelägenheter borde veta mer om aboriginkultur.
Strid om äganderätt
Aboriginernas historia är minst 50 000 år gammal. För dem har marken alltid haft en högre, spirituell betydelse.
Äganderätten till aboriginernas mark förblir i många fall omstridd, och rötterna till missämjorna går tillbaka till kolonialtiden. De engelska nybyggarnas åsikt var att aboriginer inte hade något band till sin mark eftersom de inte var fast bosatta som de brittiska, dvs. i form av hus eller odlad jord.
Fortfarande idag är Australiens lagar gällande äganderätt till mark oförenliga med FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter. Aboriginer måste, t.ex., bevisa att de oavbrutet, sedan koloniala tider, bebott marken de gör anspråk på.
År 2009 uppmanade FN:s specialrapportör James Anayia Australiens regering att lösa dispyterna utan vidare dröjsmål.
”Ansträngningar måste göras för att säkra ursprungsfolkens rätt till land, dess resurser och kulturella minnesmärken”, skrev Anayia i sin rapport efter sitt Australienbesök.
”Emedan komplexa frågor gällande erbjudandet av tjänster kvarstår i avlägsna områden, måste ursprungsbefolkningen i dessa områden få åtnjuta samma sociala och ekonomiska rättigheter som de övriga segmenten av Australiens befolkning, och utan att behöva avstå från avgörande aspekter av sin kultur och livsstil.”
De mest förfördelade
Ett annat vanligt argument för nedläggningarna av de mest avlägsna aborigina samhällena har varit, förutom kostnaden, behovet av att motverka brottsligheten som är utbredd i byarna.
I Oombulgurri, t.ex., anklagades sex vuxna för sexualbrott mot barn år 2007. Våld inom hemmet hade nått extrema nivåer och byn översköljd av alkohol. Enligt tidigare invånare orsakades problemen av en handfull personer, men en närmare undersökning av statistiken gör det svårt att neka eller bortförklara problemen i aboriginbyarna.
Aboriginerna är starkt överrepresenterade i barnskyddsfrågor och inom kriminalväsendet, och påvisar en hög förekomst av familjevåld. Efter en lång historia fylld av diskriminering lider de fortfarande av allvarlig förfördelning i Australien, med sämre nivå inom såväl utbildning, hälsa och levnadsstandard än den övriga befolkningen. Skillnaden är så markant att den förväntade livslängden i snitt är 11 år mindre bland aboriginer än den övriga befolkningen.
Men de påtvingade nedläggningarna och indirekt tvångsförflyttning av byarnas invånare till städer verkar inte ha den önskade effekten. Enligt specialrapportör Anayia har traditionella bosättningar ofta lägre förekomst av sociala problem än tätt befolkade samhällen. Arbetsmarknaden är precis lika tuff i städer som i byarna, och väntelistan för statliga lägenheter kan vara så lång som tio år – vilket i sin tur tvingar hemlösa aboriginer att slå läger i parker.
Efter att ha lämnat Oombulgurri hade Stella Albert ingenstans att ta vägen. Hon lever nu i ett tält utanför staden Wyndham.
”Jag gillar inte att bo här – barnen råkar i trubbel, flickorna går på gatan på natten, pojkarna stjäl bilar och barn dricker sig fulla”, säger hon. Största delen av de forna invånarna hoppas på att kunna återvända en dag.
”Jag vill gå där min morfar gått, fiska där min mormor fiskat, och springa där mina farbröder sprungit”, säger Sean Meehan till ABC. ”Utan vårt land är vi ingenting.”
Artikeln ingår i UNRICs nyhetsbrev för april 2015. Resten av artiklarna hittar du här.
