19.2.2014 – Rasmus Egendal är regional vicekoordinator för FN:s livsmedelsprogram WFP och dess insats i Syrien, och står mitt i en av de värsta nutida konflikterna. UNRIC träffade honom i Bryssel och diskuterade hans arbete i en situation som av många uppfattas som näst intill hopplös. ”Inget är hopplöst”, säger Egendal leende.
Hur började du arbeta för FN?
Det började med att jag såg en annons av utrikesdepartementet för en JPO-plats (Junior Proffessional Officer, red.anm.) för WFP. Jobbet var i El Salvador, som jag gärna ville tillbaka till, jag hade arbetat där tidigare. Så jag sökte platsen och fick den. Och för en eller annan underlig orsak så ändrades tjänsteplatsen till Rom. Jag hade hellre åkt till El Salvador, men ok, det fick gå an. Så jag började arbeta för WFP i Rom som JPO i ett par år – och sedan erbjöds jag anställning. Så började det.
Efter det har jag har arbetat i många olika länder under både kortare och längre perioder. Jag har inte någon lista, men bl.a. Östtimor, Bangladesh, Ryssland, Georgien, Kirgizistan, Sydsudan och självklart Italien. Och så en lång rad mer kortvariga stationeringar. Det mest problematiska och utmanande har varit att arbeta i Banda Aceh i samband med tsunamin, det var en fullständigt vanvettig situation under fem-sex månader. Vi måste bygga upp allt från ingenting, sov på en tennisbana och allt utgjorde ett problem. Det var en av de situationer då man arbetar under fullständigt omänskliga förhållanden, men man gör det för att det är nödvändigt. Då man ser sig omkring och ser lik och människor som vandrar omkring som mist allt de äger och sina familjer, så är minskar betydelsen av ens eget lidande – man bara gör det.
Är det något specifikt nordiskt som du medför i ditt arbete?
Jag vet inte om det är något speciellt nordiskt, men jag tror att vi fokuserar på några väsentliga värden. Förståelse för att man, då man arbetar med humanitärt bistånd, måste fokusera på människor och deras behov. Den andra väsentliga saken för oss är betydelsen av dialog och att man måste tala med varandra. Lösningar ligger aldrig i krig eller kulor, dem finner man genom att förhandla sig till rätta, och det är något som jag fokuserar på i mitt arbete varenda dag.
Då vi ser bilderna från Syrien ter de sig oftast som förkrossande och hopplösa. Upplever du att de motsvarar verkligheten?
Inget är ju hopplöst! Människor finner lösningar för att klara sig, men det är klart att det är riktigt, riktigt svårt för otaliga människor. Vad som berör mig är att det inte är så långt hemifrån. Vi talar om vanliga människor, lärare och tandläkare, som kastats in i en totalt förändrad situation. På många andra ställen har människor upplevt kriser tidigare och vet att de kan klara det. De här människorna vet inte vad som kommer att nästa dag och det innebär en otrolig omvälvning i deras liv.
FN:s livsmedelsprogam har strävat till att inrätta sitt bistånd på ett vis som gör livet så normalt som möjligt för alla. Flyktingarna får t.ex. ett betalkort*, med vilket de kan handla och själv bestämma vad de vill ha. Det ger mäniskor valmöjligheter och en förnimmelse av att ha kontroll över åtminstone en del av deras liv, eftersom det är så många saker de inte kan kontrollera. Det är viktigt för oss att ge människor en känsla av normalt liv och värdighet.
Är finansieringen tillräcklig för att hjälpa alla dem som behöver hjälp i Syrien?
Jag måste säga att vi varit otroligt lyckligt lottade förra året. Vi har inte behövt reducera vårt bistånd. Så än så länge går det bra och det är självklar fördel att det förekommit otrolig generositet i många länder. Och det har varit otroligt viktigt för oss. De nordiska bidragsgivarna har varit ytterst generösa. Norge och Danmark har bidragit med oerhörda summor – mer än man kunnat förvänta sig och helt klart i topp då man ser på antalet invånare. Vi har även fått bidrag från Färöarna. Speciellt norra Europa har alltså insett att detta är en våldsam kris. En kris som, i ljuset av fördriven befolkning, inte skådats sedan det andra världskriget. Och den har haft våldsamma ekonomiska konsekvenser, för att inte tala om säkerhetsrelaterade konsekvenser – hela regionen kan destabiliseras, vilket vore katastrofalt.
Ser du någon förändring i Syrien och grannländerna sedan fredskonferensen startade i Genève?
Sedan förhandlingarna börjat har det inte skett någon större förändring i situationen. Det förväntades inte heller. Det väsentliga är att folk sätter sig ned och försöker finna lösningar. Vi hoppas att ett genombrott sker – vi kan inte göra så mycket annat. Jag tror nyckeln är den internationella påtryckningen får alla sidor, samt det internationella samfundets erkännande av nödvändigheten för en lösning. Det är inte två parter utan många, som bör enas om att allt måste få ett slut före det går alldeles galet. Så länge de olika parterna inte kan leva i fred, måste vi fortsätta leverera livsmedel och bistånd till en befolkning i nöd. Och det är en svår uppgift.
*Innovationen med betalkort nominerades enligt Mashable till en av de mest framstående år 2013.
