5.12.2013 – Slumområden är en vanlig syn i många av världens storstäder. Men de svårigheter slummens invånare möter inget mindre än en fullskalig kris som alltför sällan når nyhetströskeln.
Brist på infrastruktur, trångt boende, få resurser och inadekvata sanitetsmöjligheter är bara toppen på isberget. Slummen karakteriseras även av undernäring bland barn och hög förekomst av olika sjukdomar som i vanliga fall lätt kunde åtgärdas – malaria, tyfoid, dysenteri och tuberkulos, för att nämna några. Tillgång till sjukvård är begränsad och hälsostationerna är oftast begränsade, underbemannade och underutrustade.
Paul Odero, en 27-årig familjefar som bor i Mathare-slummen i Kenya, berättade för IRIN News: ”Här delar vi på allt eftersom ingen har råd med något eget. Vi använder alla samma latriner, och människor säljer mat precis bredvid dem eftersom de inte har någon annan plats där de kan sätta upp sina matstånd. Vi har ingenstans att göra oss av med våra sopor, så vi kastar dem varsomhelst. Då och då ser man barn leka med använda bindor eftersom kvinnorna och flickorna inte har någonstans att slänga dem. Barn har ofta diarré och många dör.”
År 2012, inom endast sex månader, dog minst tre barn i Mathare av elchocken efter att ha lekt med illegalt kopplade elkablar. Samma år orsakade en annan illegal koppling en brand som förstörde 300 hus och lämnade tusentals utan skydd.
De öppna avfallsområdena, och röken som ständigt avges då man bränt sopor, leder till konstanta andningssjukdomar bland slummens invånare.
”De små barnens rinnande näsor betyder inte att deras mammor inte bryr sig. De bryr sig – men barnen är konstant sjuka”, berättade Mary Muiruri, en lokal hälsovårdare, åt IRIN. ”Många kvinnor i slummen kan inte arbeta eftersom de hela tiden tvingas stanna hemma och sköta om sjuka barn. Så de får ingen inkomst – och kan därför inte heller ta sig ur fattigdomsfällan.”
Extremt fattiga människor i de urbana slummerna tvingas dagligen offra långsiktiga fördelar för att möta kortsiktiga men livsviktiga behov.
En miljard stadsbor lever idag i underprivilegierade områden med få, eller inga, bekvämligheter. I Afghanistan, Tchad, Etiopien och Nepal lever mer än 90 % av befolkningen i sådana områden, enligt UN Habitat, FN:s program för boende och bebyggelse.
Enligt världshälsoorganisationen WHO löper barnen i Nairobis slum mer än dubbelt så stor risk att dö före fem års ålder än barnen i andra delar av staden.
Allt eftersom människor från landsbygden söker sig till städer på jakt efter arbeten och förbättrade levnadsförhållanden, kommer regeringar att måsta öka sina ansträngningar för att den urbana infrastrukturen skall kunna möta utmaningarna.
