Åtminstone ett årtionde kommer att passera utan att norden representeras vid FN:s säkerhetsråd efter att Finland förlorade kampen för ett av de icke-permanenta platserna den 18 oktober.
De fem nordiska länderna hade enats bakom en enda kandidat för ett av de säten som tillkommer gruppen ”Västeuropa och andra stater”. Med två nordiska kandidater efter varandra, Island (2008) och nu Finland, och ytterligare en förlust i en trekamp för två säten, kan den gemensamma nordiska kandidaturen komma att bli ifrågasatt.
Sverige förlorade valet för en plats i säkerhetsrådet år 1992. Norge kommer, enligt den nordiska traditionen, att bli den nordiska kandidaten år 2016.
Statsvetaren Mika Aaltola har varit en av de ledande kommentatörerna i finska medier under Finlands kampanj för en plats i säkerhetsrådet. Doktor Aaltola, som är programdirektör på Finlands utrikespolitiska institut, förutspår i sin intervju för UNRIC:s nyhetsbrev att de nordiska länderna kan komma att känna sig lockade av att kandidera på egen hand efter den senaste nordiska förlusten. UNRIC:s Emilia Honkasaari intervjuade Mika Aaltola.
Varför misslyckades Finlands kampanj?
Kampen för ett säte i säkerhetsrådet var en bred nationell ansträngning för Finland. Att målet inte uppnåddes varslar om en försvagad finsk position och brist på en trovärdig strategi från Finlands sida. I offentliga diskussioner har man spekulerat i ett flertal orsaker till förlusten. En av de mest centrala orsakerna har inte fått någon större publicitet: den nordiska modellen ser helt enkelt inte lika attraktiv ut för andra som den en gång gjorde.
Finlands möjlighet att kandidera för en plats i säkerhetsrådet baseras på en nordisk överenskommelse. De nordiska länderna kandiderar för ett säte vart fjärde år. Historiskt har denna taktik fungerat väldigt bra, men under de senaste tjugo åren har situationen förändrats. Sverige, Island och Finland har misslyckats med sina kampanjer. Detta innebär en förändring och varslar om minskat nordiskt inflytande.
Hurdana teman betonade Finland och vilken sorts Finland-bild efterstävade man?
Finlands kampanj hade två centrala teman: kvinnors rättigheter och konfliktlösning. Vardera har sina rötter i norr. Finland, liksom de övriga nordiska länderna, har varit stolta över sina progressiva samhällen. Dessa länder, med sin homogena befolkning, har uppnått en hög levnadsstandard och ett fredligt samhälle. Vi har varit stolta över FN:s utvecklingsstatistik: Finland och de andra nordiska länderna toppar nästan all statistik, från jämlikhet till utbildning.
Finlands nordliga självbild belyser idén om att vara på ”toppen av världen”, både geografiskt och utvecklingsmässigt. Världen har emellertid ändrats och blivit mer diversifierad. Det finns andra utvecklingsmodeller, som Kinas eller Brasiliens. Uppfattningen om en enda rätt väg för utveckling, som leder till ett nordiskt välfärdssamhälle, börjar bli föråldrad – men Finland baserar fortfarande till stor del sin nordiska identitet på denna idé. Vi tror fortfarande starkt att vi är ett exempel för resten av världen. Denna uppfattning finner ofta andra länder stötande.
Vilken roll kunde de nordiska länderna spela i FN och vilka teman borde vi föra fram?
Konfliktlösning i sig är såklart värt att stödja. Men för mer och mer länder börjar understrykandet av detta tema te sig som en arrogant attityd. Vem tror ni att ni är? En central del av Australiens kampanj var att stärka små länders positioner. Det står klart att detta tema är ytterst viktigt, eftersom små länder utgör majoriteten av FN:s medlemsstater. Även Finland är ett litet land, och även om Finland skulle vilja vara en konfliktlösningarnas supermakt, har vi begränsade resurser. Inte ens stödjandet av kvinnors rättigheter tar en värst långt, eftersom målet tyvärr inte delas av alla länder.
Den nordiska modellen var attraktiv under det kalla kriget. Den erbjöd ett neutralt, tredje alternativ för de två blocken. Denna attraktion är inte längre lika stark, och modellen borde därför moderniseras. Idag kan de nordiska länderna te sig som egoistiska och det kan verka som att de endast eftersträvar sina egna, redan uppnådda, intressen.
De nordiska länderna har haft en stark roll inom FN. FN:s struktur är däremot en kvarleva från andra världskriget. Då organisationen har mött stora, globala utmaningar har den ofta visat sig vara dysfunktionell och borde därför moderniseras även den. Frågan är om de nordiska länderna vill befinna sig i främsta ledet av en nödvändig modernisering.
Vilka förutspår du vara konsekvenserna av Finlands förlust?
Det finns en risk för att de nordiska länderna börjar köra sina egna, oberoende kampanjer för en plats i säkerhetsrådet, utan dess mer koordination. Detta skulle innebära att den nordiska identiteten urvattnas, inte moderniseras. För ögonblicket är den finska utrikespolitiken baserad på flera olika komponenter som t.ex. EU-politik, utvecklingspolitik, säkerjetspolitik och FN-politik. Prioriteterna står tidvis i konflikt, och det saknas en strategisk samhörighet och en gemensam linje. Istället för att upprepa hur fantastiska vi är, borde Finland föra fram en image som ett litet, nordiskt land som har modet att investera i frågor som är viktiga för alla länder gemensamt.
