Bo Shack är för närvarande UNHCR:s representant i Afghanistan. Han har jobbat för FN i nästa trettio år, först och främst inom det humanitära. Han känner sig fortfarande ödmjuk inför allt han lär av de människor han möter i sitt arbete.
Hur började du arbeta för FN?
Jag började som JPO (biträdande expert) år 1985 efter att ha arbetat som jurist och studerat på College of Europe i Belgien. Idén om att arbeta för FN eller någon annan internationell organisation föddes tidigt och jag har alltid varit intresserad av den internationella arenan. Eftersom jag även talar franska, fanns det en möjlighet att få en tjänst som JPO i Dakar i Senegal. Detta var början på en lång karriär under vilken jag tjänstgjort i Afrika, Asien, Europa och Mellanöstern – till största delen för UNHCR, FN:s flyktingorgan, men även inom utveckling och politik i den Centralafrikanska republiken mellan 2009 och 2011.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut som representant för UNHCR i Afghanistan?
Vi börjar arbetet omkring kl. 8, men oftast kommer det in e-post eller andra meddelanden gällande Kabuls och landets säkerhetssituation redan tidigare under morgonen, som jag sedan diskuterar med mina medarbetare. Då jag befinner mig i Kabul börjar jag oftast dagen med olika möten med andra FN-kolleger, NGO:s, regeringen eller diplomater. Jag försöker reservera en tidpunkt under dagen för e-post och korrespondens, men även för att träffa och diskutera med internt fördrivna personer eller flyktingar. Jag försöker öka på antalet möten som vi har över en kopp te med de äldres kommitté, samhällsledare och andra afghanska kontakter. Jag spenderar även en fjärdedel av min tid med att resa inne i landet för att möta kolleger och representanter i grannländerna Pakistan och Iran.
Du har tjänstgjort i den Centralafrikanska republiken, och nu befinner du dig i Afghanistan. Är det något speciellt som gör att du söker dig till länder med bräcklig stabilitet?
Under mina 28 år i FN:s tjänst har jag definitivt dragits till svaga eller bräckliga stater. Att arbeta med UNHCR och flyktingar för en närmare automatiskt till svåra lägen, men under åren har jag även blivit alltmer intresserad av att bo i sådana länder. Vänskap, kontakter och prioriteter är mycket annorlunda i dessa länder.
Under en och samma dag kan man tillbringa tid med några av de fattigaste människorna på vår jord, eller återvändande flyktingar, politiker, sociala institutioner, diplomater eller t.ex. polis- samt militära myndigheter.
Diversiteten och variationen av kontakter är oerhört inspirerande och man känner sig ofta ödmjuk inför allt det man kan lära sig av dessa olika människor. Linjen mellan våld och politik är mycket tunn under omständigheter där möjligheterna att uttrycka sig är begränsade. Samtidigt är chansen att få ett leende eller en mycket nära vänskap ständigt närvarande, kantad av tonvis med te.
Efter din långa karriär inom FN har du befunnit dig i de mest olika länder och situationer. Vilken post har varit den mest utmanande?
Utmaningarna var många i Iran, Sri Lanka. Den tidigare jugoslaviska republiken under krigen likaså, samt den Centralafrikanska republiken. Den största utmaningen är kanske för mig att ta mig tid att lyssna och lära av alla. Att förstå och acceptera sin ödmjukhet inför de förhållanden under vilka många människor tvingas leva. Samt att bereda utrymme för humanitära prioriteter för regeringar och rebellgrupper som har mycket liten förståelse för hur svår situationen är för de fördrivna under en konflikt.
Bringar du något specifikt nordiskt eller danskt till ditt arbete?
Min nordiska bakgrund har helt klart kryddats av många erfarenheter och intryck, men jag anser ändå att öppenheten och vårt ganska informella tillvägagångssätt är viktiga element för uppbyggandet av en god vänskap. Kanske även beredskapen att lyssna istället för att döma på basen av det första intrycket.
I de nordiska länderna har det debatterats mångt och mycket kring eventuell asyl för de afghanska tolkarna, eftersom de kan utsättas för fara då de utländska trupperna drar sig tillbaka. Vad anser du om detta?
UNHCR har handskats med asylsökningar av afghaner som arbetat för ISAF, men enligt min åsikt ligger det största ansvaret hos de länder som anställt tolkarna – samt övriga afghaner. Lösningen är kanske inte alltid asyl, utan andra former av uppehållstillstånd som använts i andra länder. Det är kanske även alltför förenklat att konstatera att alla som arbetat för ISAF är i fara. Och oftast är situationen inte svartvit.
Det har förutspåtts att många afghaner kommer att återvända till landet under 2014 för valen i april och tillbakadragandet av de utländska trupperna, och ett stort antal internt fördrivna personer väntas även återvända. Vilka konkreta planer har UNHCR för att bistå befolkningen?
Baserat på många diskussioner med regeringen och grannländerna, samt de övriga afghanska myndigheterna, har det väntade antalet återvändande människor minskat. År 2012 återvände 94 000 människor, men år 2013 endast 40 000. Vi väntar oss ungefär samma antal för 2014. Både Pakistan och Iran är medvetna om att situationen varit ytterst oförutsägbar och att många kommer att vilja vänta och se före de återvänder. Det är inte bara truppernas tillbakadragande som orsakar oförutsägbarheten, utan även valen, den generella politiska situationen samt framtidsutsikterna i landet gällande utbildning, arbete, och hälsovård. Grannländernas förståelse för afghanernas behov av skydd och härbärge är enastående efter närapå 30 år av problem i Afghanistan. De har mottagit omfattande stöd under den första svåra perioden, av UNHCR bland andra, men det har utgjort en stor börda trots nya möjligheter för båda länderna.
Då man ser på situationen idag utanför EU:s gränser och den nuvarande migrationsdebatten i många länder, finns det ytterligare en orsak för ödmjukhet inför situationen och hjälpsamheten de båda länderna uppvisat.Vårt arbete handlar om att fortsätta att stöda de återvändande flyktingarna i Afghanistan under den första tiden efter att de återvänt, Efter det arbetar vi med de olika samhällena, regeringen och de andra FN-organisationen gällande det långsiktiga stödet. Men gällande de internt fördrivnas återvändo, väntar vi oss en ökning. Det finns mer än en halv miljon idag. Många av dem befinner sig i rurala områden som är svåra att nå, men allt fler förflyttar sig till urbana områden och bidrar till den starka befolkningsökningen i städer. UNHGCR stöder dem i samarbete med andra humanitära organisationer.Det har varit en betydande erfarenhet att se hur måga som försökt stanna i närheten av det område från vilket de tvingats fly, så att de skulle kunna återvända så fort som möjligt för att rädda sina åkrar och tillhörigheter. Den största utmaningen, som förblir en odefinierad prioritet, är situationen i städerna där så många unga förblir arbetslösa. UNHCR arbetar med UN Habitat och andra organisationer för att klara och mer specifika åtgärder för stadsutveckling och situationen i slummerna skall kunna förbättras.
Vilka anser du vara UNHCR:s största utmaningar i Afghanistan just nu, och i framtiden?
UNHCR är en humanitär organisation och den mest betydande delen av vårt arbete utför vi i situationer som denna. Vår största utmaning är att skapa möjligheter till lösningar för de återvändande fyktingarna. Det är ett jobb där UNHCR utgör en av många parter, och stödet för landet är av största vikt. UNHCR:s största utmaning är troligen stödet för de återvändande och samarbetet med andra utvecklingspartners.
