Månadens nordiska profil: Ulf Björnholm, UNEP

Ulf Björnholm main pic RESIZED

Ulf Björnholm main pic RESIZED

6.12.2015 – Ulf Björnholm arbetar på FN:s miljöprogran som chef för UNEP:s kontor i Bryssel.  Han är en expert på europeisk och internationell politik för hållbar utveckling samt miljöpolitik, och började arbeta i FN:s tjänst i april 2014. Före det arbetade han inom EU-kommissionen där han hade en ledande roll i att utforma EU:s Clean Air Policy, och deltog aktivt i de internationella, FN-ledda förhandlingarna om luftföroreningar.

Björnholm har ävenarbetat som representant och diplomat för den svenska regeringen, såväl i Stockholm som utomlands.

Vad motiverade dig att börja i FN:s tjänst efter många år inom EU?

Jag har tidigare jobbar på svenska FN-representationen i New York, och då jag jobbade på regeringskansliet så skötte jag bl.a. om uppföljningen av Rio-konferensen. Jag drabbades nog av någon slags FN-sjuka helt enkelt- jag trivdes väldigt bra med att jobba med FN-frågor. Jag tror vi behöver globala lösningar på världens oerhört komplexa problem. Jag ser det som ett privilegium att jobba för något jag själv tror på. Det har för- och nackdelar – jobbar man nationellt, blir det lite mer konkret och handgripligt. FN är mer abstrakt, övergripande – det är en längre väg till den effekt man vill uppnå. Men det är otroligt viktigt att ha detta globala perspektiv om vi t.ex. skall uppnå hållbar utveckling.

Vad är det mest intressanta med det jobb du gör nu?

Ulf BjörnholmDet är mycket fascinerande eftersom jag fungerar som en sorts UNEP- ambassadör. Vårt kontor i Bryssel är som en antenn, en EU-antenn – från oss gentemot EU men även vice versa. Ibland beskriver jag det som att jag är en slags översättare, från FN-språk till EU-språk och tillbaka, så att vi skall kunna kommunicera bra. I stora drag har UNEP och EU:s miljöpolitik samma målsättningar och vi har samma saker vi vill uppnå. Men vi har lite olika sätt, lite olika institutioner, medel och roller. Men vi kompletterar varandra bra, och ännu bättre om vi samarbetar ännu mer. Det innebär i mitt dagliga jobb att jag arbetar väldigt mycket med EU, nästan mer än jag gör med mina kolleger vid UNEP, vilket är lite absurt, men samtidigt logiskt på många sätt eftersom kunskapen om EU inte är stå stor inom UNEP och jag kan bidra till att hitta kanaler för dialog.

Är det något speciellt nordiskt du medför i ditt arbete?

Jag är ju van vid en svensk organisation både från Stockholm och New York, och även EU-representationen i Bryssel, och jag är ganska van vid en platt organisation där man arbetar med dialog med medarbetarna istället för med auktoritet och hierarki. Det är lite utmanande inom FN, som är en hierarkisk organisation, och där det finns många formella regler som måste följas. Men jag försöker inte ändra på den jag är utan jag jobbar vidare på mitt mindre auktoritativa sätt, och det har varit en ganska tuff resa. Men jag känner att det börjar betala sig tillbaka, så det fungerar även inom FN. Det finns ett ordspråk jag gillar, ”leading by serving” – det handlar inte om att tala om för folk vad de ska göra eller inte, utan istället om att föra en konstant dialog.

Vad är den största utmaning UNEP möter som organisation idag?

Jag tror den största utmaningen är en obalans mellan de utmaningar vi möter och vår kapacitet. UNEP är ingen stor organisation, vi ska inte vara en stor organisation, vi är mindre än 1000 anställda runtom i världen. Utmaningarna är så stora… UNEP ska vara en liten organisation, vi ska arbeta som katalysator istället för att genomdriva stora projekt på egen hand – vi ska jobba med partners och andra institutioner och andra delar av samhället för att injicera grön ekonomi och hållbarhet. Men jag känner att organisationen inte riktigt orkar, vi klarar inte riktigt av det vi skulle vilja göra. Resurserna räcker inte till och det är en ständig kamp, det finns inte tillräckligt med människor eller ekonomiska resurser. Men detta sagt – då man ser på vad vi uppnår, jobb med länder, med EU, med rådgivning, med stöd, med analyser, så är det nog inte så illa. Men man känner sig ibland otillräcklig.

Har de nordiska länderna någon gemensam vision inför FN:s klimattoppmöte, COP21?

De nordiska länderna har en stark position där man vill få till stånd ett långående klimatavtal. Det är ett vägskäl vi står inför – där man misslyckades ganska rejält i Köpenhamn är det nu dags att få till stånd ett avtal ett avtal som fungerar och som kan vrida utvecklingen i rätt riktning. Jag tror inte Paris kommer att ha alla lösningar, eller leda till omedelbara resultat, men det är en absolut nödvändig komponent för den samhällsförändring vi vill se dom närmaste 20-30 åren. Om vi misslyckas i Paris förlorar vi en mycket stor drivkraft för det som redan sker i städer, länder, företag där man redan håller på att klimatanpassa mycket av verksamheten. Det behövs ett globalt ramverk, helst ett så tydligt som möjligt – utan det blir förändringarna mycket svårare att genomföra.

arton COP banner RESIZED