På den andra sidan av Australiens kust ligger Östtimor, ett litet land på omkring 15 400 km2. FN:s fredsbevarande styrkor har funnits här i många år, men vid årsskiftet startade en ny epok i det lilla landets historia. UNRIC Nordic hade turen att intervjua chefen för UNMIT (FN:s fredsbevarande mission i Östtimor), Finn Reske-Nielsen, som är månadens nordiska profil. Vi har diskuterat hans 36 år långa FN-karriär och framtidsplanerna efter att den fredsbevarande operationen avslutats.
Din CV utgör en imponerande meritlista av olika bedrifter inom FN. Du har arbetat i många länder för ett stort antal uppdragsgivare. När och varför beslöt du dig att åka ut i världen i FN:s tjänst?
Under min studietid på institutet för statskunskap vid Århus universitet arbetade jag flera år som undervisningsassistent, så jag hade egentligen föreställt mig att gå den akademiska vägen. Men kände att jag borde pröva något annat, något mer ”praktiskt” om man vill säga så, före jag band mig till undervisning och forskning. Så jag sökte, och fick, en plats som Junior Professional Officer (JPO) på UNHCR:s kontor i Lusaka, Zambia, i början på 1977. Under den tiden var södra Afrika en av världens brännpunkter med avkolonisering, inbördeskrig i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), apartheid i Sydafrika och tusentals flyktingar från de olika länderna i området. Det var spännande, dramatiskt, utmanande, tragiskt och frustrerande allt på en gång.
Vad har du med dig i bagaget i form av erfarenheter då du från Danmark kommer till ett konfliktfyllt land?
Danmark är ju ett i överlag stabilt samfund. Det var en stor chock att komma till Lusaka och uppleva hur krig, fattigdom och sociala spänningar kan undergräva ett helt samhälle. I början hade jag väl nog en föreställning att många av mina erfarenheter från danska sammanhang också kunde användas i utvecklingsländer. Det visade sig vara sant – till en viss utsträckning. Några fundamentala västerländska värden, som ömsesidig respekt, likhet inför lagen och social rättfärdighet kunde användas. Men jag upptäckte fort att varje land och varje kultur kräver sina egna lösningar.
Det är konfliktdrabbade områden du befunnit dig i. Hur tacklar du svåra situationer och håller fötterna på jorden?
Först och främst måste man försöka förstå själva sammanhanget man befinner sig i. Varför är situationen sådan den är? Först därefter kan man försöka hjälpa. Så kavlar man upp ärmarna och sätter igång. Men jag minns tydligt då jag befann mig på ett flyktingläger norr om Lusaka strax efter ett angrepp som lämnar 200 döda och närmare tusen sårade. Det gjorde ett starkt intryck på en ung student som var van vid lugna danska studier och behagliga föreläsningslokaler i Århus.
FN:s fredsbevarande mission i Östtimor avslutades den 31:a december. Vad kommer att bli landets största utmaning?
Det är inte många i norra Europa som hört talas om Östtimor. Landet var ockuperat av Indonesien i 25 år tills en folkomröstning i augusti 1999 banade väg för självständighet tre år senare, men först efter våldsamma oroligheter med hundratals döda och förstörd infrastruktur. Då jag kom till landet i början av 1999 liknade landet mest en krigszon och mer än hälften av befolkningen hade flytt från byarna upp i bergen. Idag är det svårt att föreställa sig hur det såg ut. Nu råder stabila politiska förhållanden med en ny regering som valdes demokratiskt förra sommaren, den ekonomiska tillväxten ligger på över tio procent och man kan färdas fritt överallt i landet. Framtidens utmaningar ligger i att bekämpa fattigdomen. Östtimor har stora rikedomar i form av olja och gas, men det är en lång väg att gå före den genomsnittlige invånaren, speciellt på landsbygden, drar nytta av dessa resurser. Hälsovården är långt ifrån tillfredsställande och undernäring bland barn är bland de högsta i världen.
Finns det erfarenheter från de nordiska länderna som Östtimor kan utnyttja då samhället byggs upp?
Östtimor har redan lärt sig mycket av de nordiska länderna. Dess oljefonder är nästan en kopia av det norska systemet. Landet har också byggt upp en demokrati som i många hänseenden liknar de nordiska ländernas, men det är långt kvar före de underliggande normerna och värderingarna slår igenom i samhället.
Vad är din roll i Östtimor i den nuvarande, avslutande fasen tills mars 2013?
Sedan juli förra sommaren har vi fokuserat på att förbereda avslutandet av FN:s fredsbevarande mission på ett sådant vis att tillbakadragningen kan gå så smärtfritt som möjligt. Allt som allt har vi nu sänt hem mot tre tusen män och kvinnor. Vi kommer att stänga åtskilliga kontor- och lagerfaciliteter som vi utnyttjat under de gångna åren, och vi räknar även med att kunna överlåta en stor del av vår utrustning så som bilar, datorer och kommunikationssystem, till landets myndigheter och de lokala polisstyrkorna. FN:s utvecklingsorganisationer som UNDP och UNICEF stannar kvar i landet på sikt och fortsätter sitt traditionella tekniska bistånd i ännu i många år.
Vad händer då ditt uppdrag tar slut – drar du vidare till ett annat land? Vilken roll kommer du att spela i FN?
Efter snart 36 år i FN:s tjänst är det nog på tiden att återvända till Danmark. Vi har precis köpt ett hus i Aalborg, där vi räknar med att slå oss ner. Jag hoppas såklart att min erfarenhet och expertis ska komma till användning i danska sammanhang på ett eller annat vis. Jag vill såklart även stå till tjänst om FN:s generalsekreterare skulle komma på att be om min insats på nytt, på något annat håll i världen.
