13.5.2013 – Kidnappning, tortyr och utpressning har blivit en lukrativ inkomstkälla i den laglösa Sinaiöknen. Människohandeln har varit känd sedan 2009, och FN, EU och människorättsorganisationer har uppmärksammat frågan, men nästan ingenting har gjorts för att stoppa brottsligheten. Sinaiöknen ligger på egyptiskt territorium, men det är först helt nyligen som man från egyptisk sida medger att människohandeln där är ett problem.
Medelhavet var länge en av de viktigaste portarna till Europa, men bilaterala avtal mellan Italien och Libyen har gjort det möjligt att avvisa flyktingar tillbaka till Libyen. Det har lett till att betydligt färre flyktingar från Afrikas horn korsar Medelhavet till Europa. Flyktingarna har i stället tvingats ta sig landvägen, mot Israel. Men sedan den israeliska regeringen lät bygga en 24 mil lång barriär längs gränsen till Egypten är det nu tvärstopp.
Nästan alla räddade offer berättar om stor brist på vatten och mat, svår misshandel, upprepade våldtäkter och andra former av sexuellt våld, smält plast som droppas på huden och bland annat elchocker. Många hålls fångna i källarlokaler under jord med ögonen förbundna i månader i sträck, ibland i mer än ett år. I vissa fall har fångarna tvingats att tortera varandra. Samtidigt som tortyren blivit allt grövre har lösensummorna växt till uppemot 300000 kronor.
I rapporten Human trafficking in the Sinai, av bland andra professor Mirjam van Reisen och svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos, föreslås en stärkt regional samverkan för att få stopp på människohandeln. Bland annat rekommenderar rapporten att FN tillsätter en arbetsgrupp där inblandade stater tar ett helhetsgrepp kring flyktingkrisen på Afrikas horn, och EU uppmanas att helt upphöra med sitt bilaterala bistånd till Eritrea på grund av landets bristande respekt för mänskliga rättigheter och att i stället stötta eritreanska flyktingar i Etiopien och Sudan.
Enligt siffror från UNHCR strömmar 3000 eritreaner i månaden in i grannländerna Etiopien och Sudan. Det är under vandringen till eller från något av flyktinglägren som många eritreaner, som utgör majoriteten av offren, kidnappas. De försöker ta sig till andra länder i regionen eller till Europa med hjälp av människosmugglare, men i många fall säljs flyktingarna mot sin vilja vidare till andra smugglare och blir på så sätt offer för kidnappning och människohandel.
Högt uppsatta eritreanska myndighetspersoner ska enligt rapporten tjäna stora pengar på handeln. Det har även förekommit misstankar om en slags underrättelseverksamhet där lokal säkerhetspersonal i flyktinglägren är inblandad och förser smugglarligorna med information. Sannolikt är även att lokala tjänstemän mutas längs vägen när kidnapparna passerar med sin last. Suezkanalen är en av världens bäst bevakade passager, och att transportera 100 hopkedjade eritreaner på lastbilsflak genom vägspärrar går inte utan att det märks, vilket tyder på att de lokala myndigheterna får sin andel av vinsten.
– Det är helt oacceptabelt att EU genom dessa avtal, som t.ex genom avvisningarna av flyktingar i Medelhavet som genomfördes under perioden 2009–2011, bidrar till indirekta deporteringar till länder som Eritrea när man tvingar tillbaka flyktingar till Libyen, säger professor Mirjam van Reisen, på European External Policy Advisors till den svenska tidningen OmVärlden. Det var under den här perioden, när allt fler flyktingar började söka sig till Israel, som strömmen av flyktingar genom Sinaiöknen ökade. Samtidigt tog människohandeln fart.
Trots att många känner till riskerna fortsätter eritreaner att fly landet rakt i armarna på människohandlarna. Av dem som passerat Sinaiöknen sedan 2006 tros omkring 4000 ha mist livet.
