FN:s generalförsamling har antagit en ny resolution som kräver ett slut på USA:s embargo mot Kuba. Resolutionen, som uppmanar till att det ekonomiska-, handels- och finansembargot mot ön ska hävas, fick 130 röster för, 17 emot och 25 nedlagda röster. Det var det lägsta stödet för resolutionen sedan 1995.
Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez anklagade Washington för att försöka ”bestämma landets öde” och ”ta över” dess rikedomar. USA:s FN-ambassadör Mike Waltz förnekade att Kuba skulle vara utsatt för en blockad och sade att ”det kubanska folkets lidande uteslutande är den korrupta kommunistregimens fel”.
Spänningarna mellan Kubas utrikesminister och USA:s ambassadör Mike Waltz ledde till en hätsk ordväxling, vilket fick FN:s generalförsamlings ordförande att tillfälligt avbryta mötet.
FN anslår livräddande nödhjälp
Det som det däremot inte råder någon tvekan om är att Kuba befinner sig i en mycket svår situation.
Efter att ha analyserat mer än 100 humanitära indikatorer har CERF, FN:s centrala nödhjälpsfond, identifierat Kuba som en av världens tolv mest underfinansierade humanitära kriser. Bland övriga länder finns Afghanistan, Sudan och Jemen.
Den 2 oktober anslog CERF, tack vare sina finansiärer, 4 miljoner USD till livräddande insatser på Kuba. Stödet ska i första hand gå till livsmedelsförsörjning, sjukvård, vatten, sanitet och hygien samt logistik.
FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, OCHA, har publicerat en skildring av en dag i kubanernas liv.
Dagen börjar ofta i mörker
Vatten. Elektricitet. Fungerande mobiltäckning. Något att äta till middag. I Havanna har själva kampen för att klara dagen blivit dagens viktigaste uppgift.
Strömmen kan ha gått någon gång under natten och kanske inte kommer tillbaka förrän nästa dag. Kranarna kan vara torra. Kylskåpet slutade fungera för flera timmar sedan.
Innan någon lämnar hemmet måste flera saker kalkyleras. Finns det tillräckligt med vatten för att tvätta sig, eller räcker det bara till matlagningen? Är telefonen laddad? Vilken mat måste räcka fram till middagen?
När strömmen är borta är det bara några få fönster i lägenhetshuset som fortfarande lyser, ofta tack vare batterier eller en generator.
Över hela Kuba varar strömavbrotten numera ofta längre än 24 timmar, och nästan halva landet lider av vattenbrist. De flesta pumpar som förser befolkningen med vatten drivs med elektricitet. Bussarna går sällan. Människor tar sig fram med elcyklar, motorcyklar och trampdrivna trehjulingar, många av dem numera batteridrivna.
Upphittat och insamlat bränsle säljs ofta vidare vid vägkanten. För vissa förare ger bränsleförsäljningen större inkomster än att köra passagerare, vilket gör det allt svårare att få tag på en taxi. Utanför bankerna har köerna redan börjat bildas. Många av dem som väntar är pensionärer som hoppas att bankomaterna ska ha ström den här dagen. Om inte får de försöka igen i morgon.
En del av dem tar också hand om sina barnbarn. Kubas befolkning har på senare tid minskat med omkring en sjundedel, eftersom många yngre människor i arbetsför ålder har lämnat landet.
Hetta dagtid
Vid lunchtid stiger temperaturen till över 34 grader, och det finns inga fläktar att sätta på.
Även sophämtningen är beroende av bränsle. Flugor och myggor frodas, och på senare tid har virussjukdomar spridit sig genom staden. För den som blir sjuk är möjligheterna till vård begränsade. Sjukhusen tar i första hand emot akutfall och många läkemedel går inte längre att få tag på.
Omkring 100 000 människor väntar på operation. Bland dem finns 12 000 barn.
Jakten på mobilsignal
På eftermiddagen klättrar människor upp på hustak och ut på balkonger i jakt på en enda stapel mobiltäckning och lite svalka. På grund av den begränsade tillgången på bränsle till elproduktionen stängs många mobilmaster ofta av. Telefonerna tvingas då söka signal från avlägsna och överbelastade master.
Ett telefonsamtal kan vara det enda sättet att nå familjen utomlands, som hjälper till att hålla hushållet flytande. Sedan är det dags att tänka på middagen.
Kuba producerar numera mindre än hälften så mycket mat som för fem år sedan. Utan elektricitet kan åkrarna inte bevattnas. Utan bränsle riskerar skördarna att förstöras innan de når staden.
När den värsta hettan börjar avta fylls strandpromenaden av människor som söker svalare luft, sällskap och, för några, något att fånga till middag. Havet finns överallt runt ön, men fisk har blivit för dyrt för många familjer. Båtarna saknar bränsle, kapaciteten för fiskberedning är begränsad och viktig fiskeinfrastruktur har skadats. Kubas officiella fiskfångst har halverats på fyra år. En del tar med sig ett fiskespö och väntar.
När ljusen slocknar
Sedan slocknar staden, kvarter för kvarter. Några få fönster lyser fortfarande. Det nationella elnätet har kollapsat minst åtta gånger under året.
På gatunivå håller några små restauranger och kaféer fortfarande öppet. Det handlar framför allt om mindre familjeägda verksamheter som har råd med bränsle och kan hålla generatorerna igång.
En dag i taget
I Havanna talar människor om att leva ”un día a la vez” – en dag i taget. Morgondagen kan kännas väldigt avlägsen. Det har inte funnits något enskilt ögonblick som fångat världens uppmärksamhet. Ingen enskild storm, inget enskilt krig. I stället har påfrestningarna fortsatt att komma, från orkaner och jordbävningar till åratal av brist på nödvändiga varor.
I år har omfattande importrestriktioner ytterligare begränsat tillgången till bränsle, läkemedel och andra livsviktiga förnödenheter. Det har fördjupat energikrisen och satt ytterligare press på sjukhusen, vattenförsörjningen och livsmedelsproduktionen.
Redan i början av året behövde mer än fyra av tio kubaner humanitär hjälp. Även du kan stödja Kubas befolkning och andra människor som drabbats av humanitära kriser runt om i världen.