3.11.2014 – Ebolaviruset har hittills dödat omkring 4500 människor i Västafrika, vilket gör utbrottet till det dödligaste sedan viruset upptäcktes. Världshälsoorganisationen WHO varnar för 20 000 nya fall innan november om inte ansträngningarna för att tackla spridningen förstärks .
UNRIC har talat med Gunnhildur Arnadottir som spenderat tre månader som sjukvårdspersonal i Guinea och Sierra Leone – de två värst drabbade länderna – för att höra mer om hennes erfarenheter och vad hon anser borde göras för att bekämpa virusets spridning.
I de värst drabbade länderna har omkring 9000 människor smittats av ebola, som dödar omkring 70 % av de smittade. I augusti deklarerade WHO ebola en ”internationell hälsovårdskris”, och uppmanade till en global respons för att bekämpa den hälsokris som inte drabbar endast människor, utan även hälsovårdssystem och socioekonomisk utveckling.
Sjukvårdare till utbildning, med erfarenhet från konfliktzoner i Sydsudan och den Centralafrikanska republiken, bestämde sig Gunnhildur (30) att göra något. Från maj till juli arbetade hon som sjukvårdare och medicinsk isoleringsreferens för Läkare utan gränser i Guinea och Sierra Leone.
Trots att sjukdomen även drabbat hälsovårdspersonal, med 427 infekterade och 236 dödsfall, var Arnadottir inte rädd att arbeta i de ebola-drabbade länderna. ”Jag har alltid dragits till humanitärt arbete och utveckling – det är där mina talanger och min kompetens bäst kommer till sin rätta. Jag kände mig tvungen att hjälpa.”
Trots att personalen arbetade nästan dygnet runt, var atmosfären bland dem förvånansvärt god. ”Alla var motiverade och arbetade för samma mål. Men såklart var det konstigt att inte kunna ge varandra kramar eller klappar på ryggen.”
Var du rädd att bli smittad?
”Nej, inte egentligen. Då jag arbetade på ebolacentren kändes det som att de egentligen var det tryggaste stället man kunde vara på, hur konstigt det än må låta. Inne i centret är man hela tiden medveten om riskerna och man blir hela tiden påmind om att vidta alla nödvändiga åtgärder. Jag kände mig mer oroad ute i städerna och på marknaderna, men aldrig till punkten av paranoia.”
”Ebolautbrottet vinner terräng trots försöken att tygla spridningen, och medlemsstaterna måste öka åtgärderna för att förhindra epidemin”, sade Anthony Banbury, chef för den nya FN-operationen mor ebola, UNMEER, i en rapport till säkerhetsrådet den 14:e oktober.
Det internationella samfundet har kritiserats för sin långsamma respons inför hälsokrisen, med donationer som inte hittills kommit nära de behövda summorna. ”Jag är ledsen att behöva konstatera att en hel del politik är inblandad”, säger Arnadottir gällande den internationella responsen.
Efter hennes erfarenheter från fältet har Arnadottir klara åsikter om vad som krävs för att bekämpa virusets spridning. ”För det första behöver vi mer personal på fältet. Effektiv koordinering av alla operationer behövs, både gällande hantering av de medicinska fallen som hantering av kroppar, och det behövs även effektiv kontaktspårning och aktiv uppsökning av möjliga fall. Detta är vad som hittills saknats. ”
Hon tillägger snabbt: ”Världen måste komma fram med ett vaccin som kan göras tillgängligt för hela regionen. Detta kommer att kräva innovationer, politiskt mod och stora pengar – men dessa är nödvändiga steg om vi vill stoppa epidemin”, säger Arnadottir bestämt.
Utpumpad efter tre intensiva månader lämnade Arnadottir Sierra Leone i juli. Att komma hem innebar blandade känslor.
”Jag var utmattad, men ändå ledsen att åka. Jag ville göra så mycket mer, men hade inte krafter kvar. Efter att ha kommit hem tampades jag med dåligt samvete – för att inte ha stannat kvar, för att inte ha gjort mer.”
Då hon ser tillbaks på sina erfarenheter är det barnen hon minns mest – och som är omöjliga att glömma. UNICEF uppskattar att det nu finns omkring 3700 föräldralösa barn i regionen, och endast omkring 600 har tagits om hand av sina släktingar.
”Vi hade en 20 månader gammal flicka som togs in efter att hela hennes familj dött i sjukdomen. Hon klarade sig, men var ensam i världen då hon tillfrisknat. Alla var döda. Vad händer med dessa barn?”
Arnadottir arbetar som bäst för det internationella röda korset i Genève med träning av personal som skall sändas till Liberia, Guinea och Sierra Leone. Då vi frågar om hon kan tänka sig återvända funderar hon en stund. ”Ja, det skulle jag, om och när jag känner mig mentalt och känslomässigt kapabel att återvända.”
Fotnot:
WHO har nu deklarerat både Senegal och Nigeria fria från ebola.
