Tvångsutvisningar från Europa präglas av våld

Foto: Flickr / .v1ctor. / 2.0 Generic (CC BY 2.0)

Foto: Flickr / .v1ctor. / 2.0 Generic (CC BY 2.0)

11.4.2013 / Johannesburg / IRIN – Fall av överdrivet våld i samband med tvångsreturneringar av asylsökanden som fått avslag har dokumenterats i ett antal europeiska länder. Sympatierna för och tolerans gentemot asylsökanden har minskat i takt med att den finansiella krisen ökat, och ytterst lite offentligt eller politiskt stöd har förekommit för humanare former av utvisning.

Ett direktiv för gemensamma standarder och procedurer för utvisningen av migranter antogs av EU-parlamentet 2008. Direktivet innefattade föreskrifter gällande effektiva övervakningssystem för tvångsutvisningar för alla medlemsländer. Men systemen, som i många fall redan existerar eller är på väg att implementeras, varierar avsevärt mellan olika länder, både gällande vem som övervakar och vilka som övervakas.

Till exempel har Nederländerna –där incidenter av överdrivet våld under deporteringar är ovanliga- en oberoende kommission som övervakar hela utvisningsprocessen, medan Frankrike övervakar endast förstadiet av en tvångsutvisning, eller de fall där en tvångsutvisning ”misslyckas”.

I Storbritannien, som verkställde över 40 000 tvångsutvisningar och fall av frivillig återvändo under 2012, har det civila samhället och medierna alarmerat om det överdrivna våldet i åratal. Storbritannien använder sig ofta av privata säkerhetsvakter genom kontrakt med Storbritanniens gränsmyndighet (UKBA, UK Border Agency). Storbritannien har, emellertid, inget övervakningssystem av utvisningarna.

År 2010 dog Jimmy Mubenga, en asylsökande från Angola som hade levt i Storbritannien med sin familj under 16 år, under sin tvångsutvisning. Vittnen på flyget hade hört Mubenga klaga över att han inte kunde andas, men i juli 2012 beslöt den brittiska domstolen att inte tillräckliga bevis fanns för att döma vakterna eller deras arbetsgivare G4S.

I de flesta av fallen uppdagas våldet endast i de fall då en utvisning misslyckas. Även i dessa fall har offren sällan möjligheten att överklaga. ”Då människor skadas och en utvisning misslyckas, ges de nya utvisningsdirektiven oftast väldigt snabbt, innan det finns en chans att få fram medicinska bevis, och medan offren fortfarande är svaga av sina skador”, påpekar Emma Mlotshwa från organisationen Medical Justice. ”De häktade intervjuas sällan, CCTV-videoupptagningar försvinner, och skador fotograferas oftast inte.”

I Sverige har antalet barn som tvångsutvisas ökat kraftigt under de senaste åren. Och trots kritik från människorättsorganisationer har Sverige, tillsammans med flera andra EU-länder, fortsatt att utvisa romer till Kosovo.