“Tolv år efter händelsen i april…” Juan E. Mendez: Särskild rådgivare till FN:s generalsekretariat för förebyggande av folkmord

För tolv år sedan upplevde Rwanda ett av de mest brutala brotten i historien. Närmare en miljon människor blev massakerade, litterärt slaktade med macheter. Den enkla anledningen till morden var att människorna tillhörde den etniska gruppen Tutsis eller Hutu.

Det internationella samhället stod handfallet när bilderna av de stympade kropparna spreds över världen. När vi i dag ser tillbaka på de lärdomar som dragits av den fruktansvärda episoden, måste vi förnya vårt engagemang och anta kraftåtgärder för att försäkra att folkmord aldrig får upprepas i vår tid. Vi kan dock inte sägas ha dragit lärdomar av folkmordet i Rwanda 1994, om vi endast gör halvhjärtade ansträngningar för att förhindra våld mot folkgrupper. I synnerhet i Darfur finns ett stort behov av insatser, där hoten om folkmord fortsätter att anta stora proportioner.

Endast ett år senare, i efterdyningarna av folkmorden i Rwanda, förband sig världen återigen att förhindra att våldet som skedde i Rwanda, nu i den bosniska staden Srebrenica, inte fick hända igen. Men trots internationella obligationer och trots upprepade löften om att upprätthålla staters ansvar, så förblir vårt kollektiva gensvar alltför svagt.

Mitt förordnande som särskild rådgivare till FN:s generalsekretariat för förebyggande av folkmord trädde i kraft i juli 2004. Det var ett förordnande av Kofi Annan, som syftade till att övervaka att det internationella samfundet satsar på förebyggande åtgärder. Syftet var också att påvisa att massiva och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter, och hot mot internationell fred och säkerhet, har en koppling. Mitt arbete består bland annat av att förse säkerhetsrådet med information om de värsta fallen av kränkningar mot mänskliga rättigheter, fall som berättigar till gensvar från det internationella samfundet.

Jag har baserat mitt arbete på de nu existerande obligationerna, uttryckta i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (Genocide Convention). Dessa är universellt och rättsligt bindande och syftar till att inte enbart straffa, men att också motverka folkmord. Detta rättsliga åtagande förstärktes i samband med Världsmötet (World Summit) i september 2005, där en bredare, politisk och moralisk förpliktelse att skydda civila från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, antogs. Samtliga av FN:s medlemsstater har nu accepterat denna skyldighet. Detta skydd kan inkludera, i begränsade fall, åtgärder som inte har fattats med konsenus. Detta kan ske när regeringar är ovilliga eller oförmögna att skydda sina egna medborgare. Jag har understrykt, som särskild rådgivare, att internationellt engagemang, med samtycke från regeringen i fråga, alltid är att föredra.

Trots dessa obligationer och åtaganden, är människor fortfarande måltavlor för våld och mord, och detta enbart på grund av deras etniska ursprung. I Darfur i Sudan är situationen mest uppenbar i dag. Jag har besökt Darfur två gånger sedan jag tillträdde posten som särskild rådgivare, och jag har föreslagit ett antal interrelaterade åtgärder för att förändra och förebygga våldet som sker.

Det internationella samfundet har lyckats rädda många liv i Darfur, men mycket mer krävs – och detta är brådskande. De humanitära räddningsoperationer som nu pågår förser närmare tre miljoner människor med föda i en instabil miljö, där mer än två miljoner människor har blivit displacerade från sina hem. Fredsbevakare från den Afrikanska Unionens Mission i Sudan (African Union Assistance Mission in Sudan, AMIS), har hjälpt till att kontrollera våldet och erbjudit skydd till den civila befolkningen i Darfur. Trots detta, har unionens insatser hämmats på grund av logistiska problem, finansiering och brist på kontanta tillgångar.

Ett oroande moment är att den sudanska regeringen och rebellgrupper tidvis har hindrat AMIS operationer och dess ansträngningar för att effektivisera arbetet. Den fredsbevarande närvaron i Darfur, antingen i form av AMIS eller en framtida FN mission – något som nyligen har överenskommits genom principbeslut av den Afrikanska Unionen – måste bli starkare. Den måste bli bättre rustad, stöttad, och finansierad utan dröjsmål, för att den skall kunna fungera som ett effektivt och avskräckande organ som förhindrar brott mot civila. Stunden är inne för att stärka närvaron. Säkerhetssituationen i Darfur blir bara värre, och attacker mot den civila befolkningen smittar också av sig till Chad.

Vi kan alla göra vårt för att förebyggandet av folkmord skall bli mera effektivt. Internationella organisationer kan medverka genom att skrida från förbindelser till handling – och se till att regeringarna lever upp till sina skyldigheter gentemot medborgarna. Medborgare runt om i världen kan bidra genom att pressa sina ledare att gå bortom retoriska löften till verkliga åtgärder. Våld mot människor på grund av etnicitet, ras, religion eller nationell härkomst, är oacceptabelt. Effektiva insatser för att motverka detta från att stegra och urarta till folkmord är grundläggande. Vi skall inte behöva vänta till lidandet har nått den nivå som bevittnades för tolv år sedan i Rwanda. Folkmord behöver inte involvera ett massivt dödande av hundratals och tusentals – och skall i vilket fall stoppas innan det når sådana proportioner. Det är vi skyldiga folkmordens offer och för att hedra deras minnen, det är vi skyldiga oss själva och framtida generationer för att motverka att sådana ohyggligheter någonsin drabbar mänskligheten igen.